Barrling skriver: ”När Gustav Vasa beslagtog – och till och med smälte ned kyrkklockor och andra heliga föremål – smälte stat och kyrka samman, bildligt såväl som bokstavligt.”

Så sant.

I och med reformationen blev makten i Sverige monolitisk. Det blev den också vid samma tid i England, som var några år före, men trots intensiv och blodig religionsförföljelse lyckades man aldrig helt utrota katolicismen där, eller kalvinistiska rörelser som var radikalare än den nya statskyrkan, för den delen. Så blev det inte i vårt land. På de brittiska öarna ledde det till tvåhundra års inbördeskrig, men även i Sverige ledde det till flera uppror – i Dalarna, Västergötland, Småland, så det saknades inte motstånd mot den nya regimen, ända in på 1600-talet.

Brytningen med Rom skedde inte i något land för att de protestantiska idéerna var så övertygande; de gillades och gynnades av maktfullkomliga furstar och monarker och en framväxande borgarklass. Tidigare hade statsmakten varit beroende av kyrkans välsignelse, men i och med reformationen kunde den inte bara beslagta kyrkans världsliga egendomar, utan också dess andliga auktoritet. Det var knappast teologisk övertygelse som drev en Gustav Vasa eller en Henrik VIII till att bryta med Rom och anamma kätteriet, utan girighet och maktlystnad.

Reformationen genomfördes under ett par slagord: Sola Scriptura och Sola Fide, Skriften allena och Tron allena. Barrling fokuserar huvudsakligen på det senare. Viktigt att poängtera är att tro i den här kontexten inte är samma sak som att gissa, anta eller förmoda, utan betyder intellektuell underkastelse. Vi är präglade av en kultur där det viktiga inte är hur vi handlar, utan vad vi tror, tycker eller tar ställning för eller emot. Vad vi tänker.

Det förväntas av oss att vi ska tro det som makten påbjuder och att vi alla ska tycka mer eller mindre likadant. Däri består det lutherska arvet.