>>212251666
Statskyrkan var emellertid för andligt torftig för att tillfredsställa mångas religiösa behov och från slutet av 1600-talet spred sig pietismen i Sverige, som metodism, baptism och pingströrelse skulle göra långt senare. Kronans och dess kyrkas reaktion var att införa husförhören – prästen gjorde hembesök hos allmogen för att kontrollera att den tillägnat sig Luthers lilla katekes. 1726 kom även konventikelplakatet, som förbjöd misstänkt religiösa sammankomster i hemmen utanför statskyrkans kontroll. Det uttalade syftet var att slå vakt om ”enhet i religionen”. Detta var i en alltmer sekulariserad tid, så det var helt klart ”enheten” i allmänhetens tänkande som var det viktiga, inte själarnas frälsning.

Protestantismen postulerar att alla och envar ska kunna läsa skriften och förstå den. Det fungerade givetvis inte i praktiken. Resultatet blev motsatsen. Den nya kyrkans präster blev inte främst själasörjare utan kontrollanter av inte bara undersåtarnas tänkande, utan även deras hem. Husförhören pågick ända fram till 1888, när folkskolan etablerats och kunde överta ansvaret för folkuppfostran (ja, det hette så). Året därpå grundades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, som snart skulle komma att ärva makten i riket.

Utbildningsdepartementet hette ecklesiastikdepartementet fram till 1967, eftersom utbildning, folkuppfostran och kyrkliga frågor ansågs hänga ihop. Svenska kyrkans herre är sedan reformationen inte främst Jesus Kristus, utan staten. Således är den sedan länge inte kristen utan socialdemokratisk, men det kan förändras, eftersom den enligt lag ska vara demokratisk. Sålunda predikar den idag för massinvandring och hbtq-frågor, öppnar kyrkorummen för muslimer, allt möjligt, bara det följer det förhärskande politiska paradigmet. Det är helt logiskt; den har ingen egentlig substans, utan är ett instrument för den rådande makten, en statlig myndighet. Det är det verkliga arvet från Gustav Vasa.