Jag har börjat NPC-maxxa. Jag klär mig i alldagliga kläder och gör mitt bästa för att få världen att kännas mer levande och bebodd. Om någon kommer nära mig har jag ett antal repliker jag slänger ur mig, som ger kontext till världen de rör sig i: "Vackert väder idag!", "Spring inte med saxar!", "Tydligen är det olagligt att kritisera Israel i England." Allt handlar om immersion.

Jag går runt med en plastpåse i ena handen och kaffe i den andra. Ibland stannar jag vid ett skyltfönster och hummar eftertänksamt, som om jag har ett liv fullt av rutiner, bekymmer och drömmar. Om någon krockar med mig muttrar jag: "Oj då, det där händer mig jämt." Jag har till och med låtsats tappa mina nycklar för att öka realismnivån på torget.

Jag har skrivit manus i förväg - ett för mataffären, ett för bussen, ett för regnväder. Då säger jag till främlingar: "Man borde skaffa sig en båt vid det här laget!" och skrattar stelt, som en verklig person. För att nå nästa nivå i NPC-maxxning skapar jag också lågintensiva konflikter. I en kiosk sa jag högt: "De har bytt ut alla mina favoritmärken! Vad håller dom på med egentligen?" och suckade djupt.

Jag börjar även väva in politik. Vid mjölkkylen i Coop viskade jag till en kvinna: "De säger att elstödet ska försvinna... hur ska pensionärerna klara sig då?" Jag vet inte om hon hörde, men det var inte poängen. Poängen är att hon kunde ha hört.

Snart tänker jag bära på en bok jag aldrig läser. Gå in i butiker och fråga efter saker som inte finns, vänsterhandskar, kanske. Jag är inte längre huvudpersonen. Jag är han som matar duvor. Jag är bakgrundsbruset som får din verklighet att kännas verklig