>>212468424
En man, som med hela sin eldsjäls iver kastade sig på
fornforskningen, var Olof Rudbeck. Ämnet var för honom
alldeles nytt; han hade behövt grundliga förstudier i historia
och språk. Men vad betydde väl sådana svårigheter för den,
som aldrig använde ordet omöjligt! Ju mera han fördjupade
sig i dessa forskningar, dess längre tyckte han sig kunna skåda tillbaka i fjärran tidsåldrar. Så tändes som en blixt tanken:
Sverige är urhemmet för Jafets ättlingar,[1] vilka inflyttat
hit kort efter syndafloden. Vad grekiska författare skrivit
om det underbara sagolandet Atlantis syntes honom ord
för ord stämma in på gamla Svitjod. Han ville ej tro, att
allt detta var blott diktat. Så tycktes det honom förunnat att återge Sverige den ära, som så länge varit berövad detta
land, vilket nyss förvånat världen med krigiska bragder. Med
denna föresats började han på sitt arbete »Atland eller
Manhem, dädan Jafets avkomne, de förnämste kejserlige
och kungelige släkterut till hela världen henne att
styra utgångne äro». Allt vad han kunde komma över av
grekiska, romerska och fornnordiska skrifter rannsakades
och behandlades med mycket skarpsinne men ock med en
fantasi utan gränser. Triumferande utbrister han, att »all
fördold visdom, som de lärde någonsin i hela Europa eller
Asien och Egypten hava låtit i ljuset utgå, den hava de
allenast bekommit av de yverborne nordiske».